”Ta ansvar för patienter med funktionsnedsättning”

En evig fråga. Och en särskilt utsatt grupp i svensk vård är personer med funktionsnedsättningar. Det handlar bland annat om personer med kognitiva svårigheter och personer som på grund av sin funktionsnedsättning har nedsatt initiativförmåga eller svårt att bedöma kroppsliga symtom.

Statistik visar att dessa grupper betalar ett högt pris för hur vården är organiserad. Kvinnor med insatser enligt LSS, och med diagnosen bröstcancer, löper hela 70 procent högre risk att dö än andra kvinnor som drabbats av samma sjukdom. Personer med psykisk sjukdom löper större risk att dö i förtid av stroke, än andra. Samma mönster gäller för dia­betes och andra hjärt- och kärl­sjuk­domar. Även personer med autism har högre dödlighet. Tittar man på samtliga med någon form av funktionsnedsättning så är själv­skattad ohälsa tio gånger vanligare, än i övriga befolkningen.

Med så stora skillnader i hälsa, vård och dödlighet, borde hela Sjukvårdssverige stå på tå för att hitta nya metoder och sätt att organisera vården. I stället är det tyst.

Den befintliga funktions­hinder­politiska strategin innehåller varken mål eller metoder för att uppnå förändring. I direktiven till Kommissionen för jämlik hälsa nämns personer med funktionsnedsättning i förbigående.

I Stiernstedts utredning Effektiv vård (SOU 2016:2) föreslås en vårdform för äldre multisjuka där kommun och landsting gemensamt ska ansvara för vården. Något motsvarande system för personer med funktionsnedsättning föreslås inte – trots att utredaren för ett resonemang om att det även skulle gynna dem.

“Det är hög tid att landsting och stat tar FN-konventionen på allvar. ”

Det är nu hög tid att landsting och stat tar FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning på allvar. Det är dags för en universellt utformad vård – en vård som passar alla.

Utöver Stiernstedts förslag om riktad primärvård och sammanhållen hälso- och sjukvård och socialtjänst finns andra konstruktiva förslag:

  • Fast vårdkontakt. När en läkare träffar en patient för första gången kan det vara svårt att veta vad som är symtom på sjukdom och symtom av en funktionsnedsättning. Det blir desto svårare om patienten inte kan kommunicera sina besvär. Trots att vi lagstiftade om detta redan 1991, fungerar det inte, vilket bland annat Läkarförbundets nyligen publicerade rapport visar.
  • Hembesök och regelbundna hälsokontroller är ett sätt att nå patienter som själva inte söker vård. Det kan handla om personer med autism som har nedsatt initiativ- och planeringsförmåga, eller har svårt att tolka kroppens signaler. Eller personer med utvecklingsstörning som ofta uppsöker vården för sent.
  • Boka tid för uppföljning. Inte alla kan ta eget ansvar för att söka vård när exempelvis hjärtmedicinen tar slut. Genom att alltid boka in nästa möte, även långt fram i tiden, säkerställer man att personen kommer.
  • Personligt ombud. Detta är en bra och beprövad modell för personer med psykisk ohälsa, men saknas fortfarande i 16 procent av kommunerna. Modellen kan tillämpas på fler grupper, för att hantera övergångarna mellan kommun och landsting.

Slutligen måste politiken ta sitt ansvar för dessa frågor. Det behövs en funktionshinderpolitisk strategi som också omfattar vård. Och kommissionen för jämlik hälsa borde få ett tilläggsdirektiv – att ge sin utredning ett intersektionellt perspektiv, där fler faktorer än socioekonomisk bakgrund, exempelvis funktionsnedsättning, finns med.

Artikeln i Dagens Medicin

25 juni 2016